Fuck you all!

Jag försöker ser ni väl? Fattar ni ingenting? Jag försöker vandra mig uppåt på livets sketna jävla stege, men just nu står jag på första steget och kommer inte längre! Och varför inte, inte för att jag som sagt inte försöker, utan för att hjälpen som finns att få verkar inte ha nått mig än. Det är svårt att få hjälp när psykfolket sitter och diskuterar vad man eventuellt kan göra, " vi kanske kan göra så, eller eventuellt agera så..blablabla" Man får inte en akuttid på BUP bara för att det är roligt att gå dit, för att man mår hur bra som helst och inte alls har problem.. FATTA! Nötter säger jag bara, släng alla ungdomar under samma genre; "Tonårsfasoner". Man tackar för den! (Räcker odiskret fingret åt alla psykiatriker och dyl!)
Jag ber självmant om hjälp, kan jag inte få det då?! Annars kan jag ju alltid stå kvar i mitt rum som är fullt med folk, och fortsätta skrika mig hes, och ingen hör mig...











Var med min älskade Jessica i fredags, underbart kul att träffa min älskling igen<3
Festade hos Jonas, drog ner på stan, träffade folk, drog till Jonas igen. Ungefär det jag kommer ihåg av kvällen >< Jelva tur att man har polare som kan tala om för en vad man har gjort dagen innan ;)
Det var meningen att Jessica skulle sova hos mig, men jag bytte ut henne mot Johan =P Mamma blev brydd när hon kom in på morgonen och ropade "Upp&hoppa brudar" Hon tittade på Johan och konstaterade att det INTE var nån brud xD Hon tyckte att det verkade lite konstigt att Jessica skulle ha fått skägg över en natt ;)